Baksten

Daniel har haft otur med sin pizzasten – hur han än gjort så har pizzan fastnat på stenen och det som skulle bli smarro Italiano har blivit sopor. Har full förståelse för att stenen åkte längst in i hans skåp men erbjöd mig att ge den ett nytt hem. Min kluriga tanke var förståss att använda den som baksten – har hur många gånger som helst fingrat och n-ä-s-t-a-n köpt, men hejdat mig av olika anledningar (hur nördig får man bli? en grej till? vad gör man av den när den inte används? hur ska jag få brödet från jäsning till ugn? 400 spänn för en sten?).

Med stenen i min ägo klarnade alla bekymmer:
* Ugnsgallret längst ner, pizzastenen ovanpå gallret, fullt ös på temperaturen i början för att sedan sänkas.
* Insåg direkt att det bara går att köra en limpa i taget (en pizzasten är ju rund) men det spelar ju ingen roll
* Tog ut hela gallret med sten och allt när brödet skulle från korg till ugn – lite riskabelt för det var VARMT men jag har bra grillvantar.
* Den får helt enkelt bo i ugnen när den inte används och bara komma ut om jag ska ha ugnen till annat.
* Skillnaden mellan het plåt och sten är rejäl – brödet reste sig snabbare och blev liksom… proffsigare!
* Värd 400 pix? Med facit i hand: JA!!!

* Nördigt – javisst, men det bjuder jag på!

Slickepott

Slickepotten är en kär vän. Egentligen heter det nog degskrapa, men på 70-talet när jag var liten hette det slickepott och så får det vara.

Eftersom jag gillar att använda slickepotten istället för slev att röra med har jag lyckats smälta sönder några då jag optimistiskt haft plastmaterial rätt ner i heta grejer som kola. Nu har jag lärt mig att aldrig köpa annat än silikon. Man får pynta upp runt hundralappen, men de pengarna är väl använda (egentligen är det ju inte mycket att bråka om - vad får man för en hundralapp? 1½ portion på McD? En biokväll utan godis?).

Det som numera blir döden för mina slickepottar är när dottern entusiastiskt ska skrapa rent skålar med dem och därefter b-i-t-a för att få i sig sista gnutta smaskig smet eller vad hon nu kladdar med. Inte ens silikon klarar av vassa små mjölktänder...

Storleken förresten, storleken spelar roll. Rosti, som ju är mest kända för Margaretheskålarna, gör även slevar och slickepottar. De har en pyttemodell som jag föll pladask för... Med facit i hand kan jag konstatera att den står bara och ser söt ut, för den är värdelös att jobba med.
En slickepott ska vara rejäl, tro mig!

Degskrapan

En av mina allra, ALLRA bästa vänner är degskrapan. Liten, billig & enkel, men genialisk. Degkladd som annars hade blivit kvar på bänken för att slutligen fastna i min Wettex hamnar istället mitt i degen och blir en del av baket. Städprojektet blir dessutom enklare, vilken win-win!

Använder alltså den lilla tingesten till att allt eftersom under bakets gång skrapa med ena handen samtidigt som jag bakar med andra. Utmärkt framför allt vid kladdigare degar. Använder den också till att dela degen och till att snitta snyggt strax innan bröden ska in i ugnen. Den är vass som 17, vilket har gjort att jag istället snittat mig själv vid några tillfällen. A price I gladly pay.

För övrigt tycker resten av familjen också om den; de skrapar upp stearin från bord, spackel från väggar och gud vet allt med den. Allt som oftast är den alltså på drift, så jag vrålar högt från köket
- VAR ÄR DEGSKRAPAN? och då vet alla att nu är det ALLVAR och mamma blir GALEN om den inte kommer till rätta BUMS!