Slickepott

Slickepotten är en kär vän. Egentligen heter det nog degskrapa, men på 70-talet när jag var liten hette det slickepott och så får det vara.

Eftersom jag gillar att använda slickepotten istället för slev att röra med har jag lyckats smälta sönder några då jag optimistiskt haft plastmaterial rätt ner i heta grejer som kola. Nu har jag lärt mig att aldrig köpa annat än silikon. Man får pynta upp runt hundralappen, men de pengarna är väl använda (egentligen är det ju inte mycket att bråka om - vad får man för en hundralapp? 1½ portion på McD? En biokväll utan godis?).

Det som numera blir döden för mina slickepottar är när dottern entusiastiskt ska skrapa rent skålar med dem och därefter b-i-t-a för att få i sig sista gnutta smaskig smet eller vad hon nu kladdar med. Inte ens silikon klarar av vassa små mjölktänder...

Storleken förresten, storleken spelar roll. Rosti, som ju är mest kända för Margaretheskålarna, gör även slevar och slickepottar. De har en pyttemodell som jag föll pladask för... Med facit i hand kan jag konstatera att den står bara och ser söt ut, för den är värdelös att jobba med.
En slickepott ska vara rejäl, tro mig!