Havre är grymt nyttigt; det innehåller B- och E-vitaminer, nyttiga fettsyror och betaglukaner som anses sänka kolesterolhalten och stabilisera blodsockret.
Perfekt alltså - tyvärr dock inte så himla lätt att få i sig om man inte gillar havregrynsgröt...
...eller är hemmabagare!
En näve havregryn (eller två eller tre) smyger man lätt ner i vilken bröddeg som helst utan att det märks på annat sätt än att brödet blir saftigare och lite fylligare. Smaken av havre krockar heller inte på något sätt med andra smaksättningar som frön, nötter eller kryddor.
Mitt nyttigaste tips är alltså att ha havregrynspåsen i närheten av mjölpåsarna; när du använder mjöl så komplettera alltid med havre!
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
Slickepott
Slickepotten är en kär vän. Egentligen heter det nog degskrapa, men på 70-talet när jag var liten hette det slickepott och så får det vara.
Eftersom jag gillar att använda slickepotten istället för slev att röra med har jag lyckats smälta sönder några då jag optimistiskt haft plastmaterial rätt ner i heta grejer som kola. Nu har jag lärt mig att aldrig köpa annat än silikon. Man får pynta upp runt hundralappen, men de pengarna är väl använda (egentligen är det ju inte mycket att bråka om - vad får man för en hundralapp? 1½ portion på McD? En biokväll utan godis?).
Det som numera blir döden för mina slickepottar är när dottern entusiastiskt ska skrapa rent skålar med dem och därefter b-i-t-a för att få i sig sista gnutta smaskig smet eller vad hon nu kladdar med. Inte ens silikon klarar av vassa små mjölktänder...
Storleken förresten, storleken spelar roll. Rosti, som ju är mest kända för Margaretheskålarna, gör även slevar och slickepottar. De har en pyttemodell som jag föll pladask för... Med facit i hand kan jag konstatera att den står bara och ser söt ut, för den är värdelös att jobba med.
En slickepott ska vara rejäl, tro mig!
Eftersom jag gillar att använda slickepotten istället för slev att röra med har jag lyckats smälta sönder några då jag optimistiskt haft plastmaterial rätt ner i heta grejer som kola. Nu har jag lärt mig att aldrig köpa annat än silikon. Man får pynta upp runt hundralappen, men de pengarna är väl använda (egentligen är det ju inte mycket att bråka om - vad får man för en hundralapp? 1½ portion på McD? En biokväll utan godis?).
Det som numera blir döden för mina slickepottar är när dottern entusiastiskt ska skrapa rent skålar med dem och därefter b-i-t-a för att få i sig sista gnutta smaskig smet eller vad hon nu kladdar med. Inte ens silikon klarar av vassa små mjölktänder...
Storleken förresten, storleken spelar roll. Rosti, som ju är mest kända för Margaretheskålarna, gör även slevar och slickepottar. De har en pyttemodell som jag föll pladask för... Med facit i hand kan jag konstatera att den står bara och ser söt ut, för den är värdelös att jobba med.
En slickepott ska vara rejäl, tro mig!
måndag 28 december 2009
Linfrö
Linfrö är en riktig favorit! Vacklar vilket jag gillar bäst; krossat eller helt. På senare tid har det slagit mig - varför antingen eller när man kan få både och?!
Hela linfrön går rätt igenom och ger härlig massage till tarmarna. Man bör blötlägga fröna innan man använder dem; tag dubbelt så mycket vatten som frön och låt ligga ett par timmar innan de får åka ner i degen. Fibrerna i fröet bildar gelé tillsammans med vattnet, det blir som en härlig slajm-gegga att pytsa ner i degen.
Vill man åt det götta inne i linfröet köper man färdigkrossade frön. Inuti ryms protein, fibrer, mineraler och fleromättat fett - massor av nyttigheter!
Har man i linfrö i ena eller andra formen blir brödet man bakar saftigare och mer hållbart än utan. Dessutom blir det godare!
Jag brukar använda totalt max en deciliter frön till en deg, i linfrö finns nämligen ett ämne som omvandlas till blåsyra så man ska inte överdosera...
Hela linfrön går rätt igenom och ger härlig massage till tarmarna. Man bör blötlägga fröna innan man använder dem; tag dubbelt så mycket vatten som frön och låt ligga ett par timmar innan de får åka ner i degen. Fibrerna i fröet bildar gelé tillsammans med vattnet, det blir som en härlig slajm-gegga att pytsa ner i degen.
Vill man åt det götta inne i linfröet köper man färdigkrossade frön. Inuti ryms protein, fibrer, mineraler och fleromättat fett - massor av nyttigheter!
Har man i linfrö i ena eller andra formen blir brödet man bakar saftigare och mer hållbart än utan. Dessutom blir det godare!
Jag brukar använda totalt max en deciliter frön till en deg, i linfrö finns nämligen ett ämne som omvandlas till blåsyra så man ska inte överdosera...
fredag 18 december 2009
Julbak
Ska erkänna/medge att jag ställer mig skeptisk till hela de här julbaksgrejen... Kakor och bullar är ena delen; plötsligt tvingas alla kavla, trilla, rulla och grädda massa små deg- och smethögar som inte på något sätt har någon likhet med bilden i kokboken. Besvikelsen är total, temperaturen i köket maximal och blodtrycken farligt nära döden.
Phu.
Det andra delen är bröden; vört- och russinspäckade skapelser som smakar mysko och har konsistens som inte alls är som Skogaholms. Stabbigt, kladdigt, smuligt.
Urk.
Min enda eftergift till julens bakyra är att jag bakar baguetter i halvstorlek och i dem har jag torkade fikon klippta i småbitar. Serveras med god ost framåt kvällskvisten - det är mumsmums för vuxna det!
Phu.
Det andra delen är bröden; vört- och russinspäckade skapelser som smakar mysko och har konsistens som inte alls är som Skogaholms. Stabbigt, kladdigt, smuligt.
Urk.
Min enda eftergift till julens bakyra är att jag bakar baguetter i halvstorlek och i dem har jag torkade fikon klippta i småbitar. Serveras med god ost framåt kvällskvisten - det är mumsmums för vuxna det!
måndag 14 december 2009
Jäst
Det är känsligt, det där med jäst. Många hardcorebagare - speciellt surdegsprofeterna - rynkar på näsan åt de små svamparna medan många amatörer tvärtom vräker i jäst för att det ska jäsa bättre och gå fortare.
Jag balanserar på en tunn tråd här. Jag litar fullständigt på min surdeg men vill ändå ha i en nypa jäst "för säkerhets skull". Oftast tar jag en liten nypa, typ 1/10-dels paket, ner i min fördeg och sen ingen alls i själva huvuddegen. Huvuddegen stärker jag upp med något sött (honung, sirap, råsocker eller nå´t) eftersom lite sött förstärker jästens effekt. Man behöver inte vara orolig för att det ska smaka sött, en matsked äts lätt upp och förbrukas av jästen.
Hittills har jag aldrig haft problem med jäsningen - ibland har det tagit lite tid att få fart på jäsningen och ibland har jag varit tvungen att jäsa i rumstemperatur istället för svalt, men förr eller senare så har mina degar alltid lyft.
Två kommentarer:
* Varför jag är så sparsam med jästen? Det är verkligen ingen principsak utan enbart en rädsla att det ska smaka just jäst. Helt enkelt för att jäst smakar urk.
* Det är slösigt att ta en nypa jäst och sedan kasta resten, jag har mitt paket i en liten plastburk och där håller den sig bra länge.
Jag balanserar på en tunn tråd här. Jag litar fullständigt på min surdeg men vill ändå ha i en nypa jäst "för säkerhets skull". Oftast tar jag en liten nypa, typ 1/10-dels paket, ner i min fördeg och sen ingen alls i själva huvuddegen. Huvuddegen stärker jag upp med något sött (honung, sirap, råsocker eller nå´t) eftersom lite sött förstärker jästens effekt. Man behöver inte vara orolig för att det ska smaka sött, en matsked äts lätt upp och förbrukas av jästen.
Hittills har jag aldrig haft problem med jäsningen - ibland har det tagit lite tid att få fart på jäsningen och ibland har jag varit tvungen att jäsa i rumstemperatur istället för svalt, men förr eller senare så har mina degar alltid lyft.
Två kommentarer:
* Varför jag är så sparsam med jästen? Det är verkligen ingen principsak utan enbart en rädsla att det ska smaka just jäst. Helt enkelt för att jäst smakar urk.
* Det är slösigt att ta en nypa jäst och sedan kasta resten, jag har mitt paket i en liten plastburk och där håller den sig bra länge.
onsdag 9 december 2009
Lantmännen
Lantännen har en ganska skön kampanj på gång just nu. Det är en affisch med en väljäst deg och texten lyder något i stil med ”Kan din terapeut ersättas av en deg?”. Det ligger nog inte så lite i det där; att knåda en deg smidig och se den jäsa är sällsynt meditativt och lugnande. Det kanske inte löser några problem, men nog dämpar det upprörda känslor..?
För egen del tror jag att diverse degar räddat mig från att säga och göra många dumheter!
För egen del tror jag att diverse degar räddat mig från att säga och göra många dumheter!
tisdag 1 december 2009
Bröd för alla sinnen
En bok som så vitt jag vet inte fått någon uppmärksamhet alls i pressen är ”Bröd för alla sinnen” av Stina Algotson m.fl. (Gullers förlag 2008). Det är synd, för där har vi en bok som verkligen fungerar både som inspiration och som receptbank.
Den är rätt traditionell; först lite inledning om hur back-to-basic det är att baka, sen kommer en pliktskyldig, kortfattad genomgång av ingredienser och tekniker och därefter recept. Här och där finns texter insprängda, de handlar om människor som gjort bakning till en livsstil… Inget som sticker ut sådär konceptmässigt alltså…
…men…
Bilderna är fantastiska! Jag går så långt så att jag säger att det nästan doftar om dem! Det är verkligen inte så himla enkelt att på bild efter bild visa ena limpan efter andra utan att krystat slänga in en blommig assiett hit eller snirklig korg dit. I den här boken behöver man inga trix, man lyckas ändå! Är det ljuset? Eller är det kärlek i varenda brödbit? Inte vet jag – betyget på bilderna blir fem degskrapor!
Recepten är varierade men alla lockande och rätt enkla. Inga mystiska ingredienser, inga fantasitemperaturer i ugnarna (i många böcker står det ”värm ugnen till 300 grader” – vem får upp sådana temperaturer i ett vanligt svennebanan-kök?), variation med allt från mer traditionella till lite utsvävningar med frukt, grönsaker och annat. Olika former, olika pynt, olika tekniker. Något för alla utan att bli spretigt.
Fem degskrapor för recepten med!
Summa summarum – ska jag ge bort en bok till någon som är sugen på att komma igång med bakning ligger den här nära till hands!
Den är rätt traditionell; först lite inledning om hur back-to-basic det är att baka, sen kommer en pliktskyldig, kortfattad genomgång av ingredienser och tekniker och därefter recept. Här och där finns texter insprängda, de handlar om människor som gjort bakning till en livsstil… Inget som sticker ut sådär konceptmässigt alltså…
…men…
Bilderna är fantastiska! Jag går så långt så att jag säger att det nästan doftar om dem! Det är verkligen inte så himla enkelt att på bild efter bild visa ena limpan efter andra utan att krystat slänga in en blommig assiett hit eller snirklig korg dit. I den här boken behöver man inga trix, man lyckas ändå! Är det ljuset? Eller är det kärlek i varenda brödbit? Inte vet jag – betyget på bilderna blir fem degskrapor!
Recepten är varierade men alla lockande och rätt enkla. Inga mystiska ingredienser, inga fantasitemperaturer i ugnarna (i många böcker står det ”värm ugnen till 300 grader” – vem får upp sådana temperaturer i ett vanligt svennebanan-kök?), variation med allt från mer traditionella till lite utsvävningar med frukt, grönsaker och annat. Olika former, olika pynt, olika tekniker. Något för alla utan att bli spretigt.
Fem degskrapor för recepten med!
Summa summarum – ska jag ge bort en bok till någon som är sugen på att komma igång med bakning ligger den här nära till hands!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)